Publicerades ursprungligen i Hemmets Journal #44 (2016)

I Stora Mellby finns ett gult hus som rymmer stora mängder nostalgi, rikligt med glädje och varor tillagade från grunden. Välkommen till Annika och Wintzors livliga lanthandel!

I lanthandeln i Stora Mellby är det lördagsförmiddag. Bakom disken står Annika Dahlbom och småpratar med sina kunder. Det var hon, som tillsammans med sin man Wintzor, bestämde sig för att starta verksamheten för några år sedan. Vi får en rundtur i lokalerna och det är här den långa historien har sin början.

– I början av 1900-talet fanns här ett mejeri, som startades utav Oscar Olofsson. Lokalerna omvandlades till butik, och när Oscar inte längre orkade tog sonen Kurt över på 50-talet. Han drev i sin tur lanthandeln i närmare 40 år. Sedermera tog en grupp om fyra personer över och kort därefter lades det hela ner på grund av bristande lönsamhet, förklarar Annika.

I början av 2012 ringde telefonen hemma hos familjen Dahlbom. På andra sidan satt Kurt, som fortfarande ägde fastigheten och nu var på jakt efter nya hyresgäster. Annika och Wintzor blev genast intresserade och behövde inte fundera särskilt länge.

– Vi träffades 2003, när vi jobbade tillsammans på en skola. Jag var anställd som lärare och Wintzor som vaktmästare. Det dröjde inte lång förrän vi flyttade ihop, på en gård avstyckad från Kobergs Slott. Först fick jag chansen att renovera det egna gårdshuset, och nu en gammal lanthandel. Jag har alltid varit intresserad av inredning och tycker det är särskilt roligt att rusta upp äldre hus.

De satte igång med ombyggnaden, och drygt tre månader senare var lanthandeln redo för nyöppning. I entrén sitter några av de pressklipp som tillkommit sedan dess. De är många, och vittnar om något speciellt. Ett av reportagen kommer från lokaltidningen, med rubriken ”Ingen vanlig lanthandel”.

– Vi säljer självklart de produkter som en liten butik brukar ha, men vi är mer än så. Vi har också café och restaurang. Och cateringuppdragen blir alltfler!

Hos Annika och Wintzor säljs allt från närproducerad honung och specialtillverkade ”Kôlepetters Kôrv”, till hårvårdsprodukter och gammaldags ”Nickel”-godis. Den gamla mejeridisken är bevarad och i den brummande kyldisken vid kassan finns både färska smörgåsar och hemgjord gräddtårta.

– När vi gör något gör vi det alltid fullt ut. Vi ville skapa en miljö som är hemtrevlig och mysig. Det tycker jag att vi har lyckats med. Dessutom är allt som vi gör här – oavsett om det gäller mat, smörgåsar eller kakor – tillagat från grunden. Halvfabrikat är ingenting för oss.

Dörrklockan plingar till med jämna mellanrum. Någon köper ett paket mjölk. Någon annan handlar inför veckans bestyr:

– Det känns som att vi verkligen gör nytta. Vi har välbesökta pubkvällar och fullbokade julbord. Ibland har vi trubadurer som spelar här, och ibland har vi quiz. Varje onsdag förmiddag är caféet fullt av pensionärer. Onsdagsfikat har blivit en viktig social träffpunkt. Vi bidrar till en god sammanhållning i byn, och blir en sorts naturlig mötesplats för invånarna. Det skapar en bra stämning!

Många väljer att handla lokalt, trots att större och mer välkända matbutiker finns i grannstäderna. Lanthandeln har också visat sig spela en stor roll i många av invånarnas liv, kanske framför allt för de äldre.

– Många av de boende i området kommer ofta förbi för att äta dagens lunch. Och för de som inte längre orkar ta sig utanför dörren finns hemleverans som ett alternativ. Det är också något som känns väldigt viktigt.

Nostalgikänslan har alltid varit en viktig del av konceptet. Inredningen är uteslutande i retrostil. Väggarna är fulla med gamla reklamaffischer med texter som ”Jag älskar Gevalia” och ”Ekströms Nyponmust”. Ett hörn i restaurangen är tapetserat med omslag från den gamla tidskriften ”Husmodern” och på en av hyllorna står en tidig utgåva av ”Pippi Långstrump i Söderhavet”.

En man kommer in genom dörren på jakt efter fika. Han heter Alf Hansson och kommer från Hemsjö utanför Alingsås. Alf tar för sig av de framdukade kakorna och häller upp en kopp kaffe. Vi småpratar om hur man förr i tiden drack kaffet på fat, med en sockerbit i munnen. Alf skrattar och berättar att han gillar lanthandlar.

– Det är inte särskilt många som har överlevt, men de som fortfarande finns stöttar jag gärna. Det är trevligt att åtminstone några finns kvar, säger Alf.

Annika nickar instämmande, och berättar att det är något som även hon ofta får höra.

– Ja, framför allt från äldre som bor i närheten. Men det är också många som hör av sig via telefon eller Facebook efter att ha varit här, och berättar att de tyckte att det var så himla trevligt. Det verkar som att många längtar tillbaka.

Men framtiden har inte alltid sett lika ljus ut, hur idylliskt det än må låta. Det har varit svårt att få ekonomin att gå ihop. Det finns nämligen inte särskilt många matleverantörer som vill samarbeta med ett litet företag på landsbygden. I slutet av 2014 drabbades Wintzor dessutom av en svår halssjukdom, som innebar en lång sjukhusvistelse.

– Det var förstås en väldigt jobbig och intensiv period för oss båda. Men vi fick mycket hjälp från våra vänner och kunder. Vi hade fyra personer som jobbade ideellt i butiken under den tiden. Det visar ännu en gång på den fina gemenskap som finns här. Att man bryr sig om varandra.

Idag ser butikens siffror allt bättre ut, även om det är en brant uppförsbacke att skapa lönsamhet i en lanthandel. Annika jobbar samtidigt som ämneslärare på ett gymnasium i närheten, medan Wintzor jobbar halvtid i butiken. Till sin hjälp har de en anställd.

Men trots Annikas stora kärlek till den gamla goda tiden blickar hon hellre framåt än bakåt:

– Både jag och Wintzor vill självklart fortsätta här! Så länge vi orkar och glöden finns kvar. Och än finns den där.