Novellen publicerades ursprungligen i Creepypodden, 5 augusti 2024. Det här är en något uppdaterad version.

Visste du att huden är kroppens största organ? Epidermis, dermis och subcutis — överhuden, läderhuden och underhuden. Vårt skydd mot omvärlden. Ett hölje som skyddar oss från gifter, bakterier, kemikalier och tryck. En produkt av tusen och åter tusen år av evolution. Något att lita på. Men jag är inte så säker på det längre.

Det här är en berättelse om min pojkvän Christian. Eller… Jag gillar egentligen inte ordet berättelse. Det låter som att det är påhittat, uppdiktat, ett fantasifoster. Jag önskar att så var fallet.

Vi träffades på gymnasiet. Han var ett par år äldre än mig. Vi bodde i östra Göteborg, i en hyrestvåa som vi hade kämpat för att få till efter många år i bostadskö. Lyan var ganska sunkig — i ett hus som hade gått från beigt gruppboende till anspråkslöst lägenhetshus — men vi hade gjort den trivsam med garderobsväxter, inramade posters och Stringhyllor. HomeQ och Blocket var den enda vägen framåt om man var en utböling med varken kontakter, pengar till en kontantinsats eller täta föräldrar.

Vi kom båda från mindre orter och var i ärlighetens namn ganska ensamma i stan. Våra familjer bodde tiotals mil uppåt i landet. Våra högpresterande vänner hade antingen skaffat familj eller flyttat utomlands. Men vi hade varandra. Julia och Christian.

En av Christians få närmaste kompisar, Karl, som följt med från barndomen, skulle också lämna oss. Han hade kommit in på ett prestigefyllt universitet. Vad var Göteborgs stolthet Chalmers mot Cambridge? “Ni får komma och hälsa på någon gång”, hette det när vi vinkade av kompisen vid incheckningsautomaterna på Landvetter. Han skulle antagligen hamna i en klass av framtida Nobelpristagare — men hade inte körkort, skämtade vi om i bilen på väg tillbaka till stan.

Det här var några månader innan den här berättelsen tog sin början. Det där som Karl sa med att komma och hälsa på var tomma ord, tänkte vi. Det brukar ju vara så. Men till bådas förvåning kom faktiskt snart en inbjudan. En middag. Vi blev båda glada och snart hade vi bokat flygbiljetter. Det skulle bli en helg i slutet av oktober. Sovplats skulle vi få genom universitetet. Ett rum med våningssäng och delad toalett och dusch, men det fick gå. Det skulle ju i alla fall inte bli något bråk om vem som skulle vara den stora eller lilla skeden.

Till vår skräckblandade förtjusning kom inbjudan med en lång lista över regler och seder. Universitetsvärlden är minst sagt hierarkisk i den anglosaxiska delen av världen. När professorerna kom in i salen skulle alla stå upp. Före och efter middagen skulle en bön på latin läsas upp. Inga mobiltelefoner var tillåtna. Och det fanns en klädkod.

Som läkarstudent med snart sju terminer i ryggen hade jag varit med på flera akademiska middagar. Min klädsel var given. Traditionerna må vara annorlunda utanför den svenska akademin, men en mörkblå klänning fungerar alltid. Min pojkvän däremot … Det var väl inte direkt hans fantastiska klädstil som gjorde att jag föll pladask. Och vem kunde klandra honom. Han jobbade hemifrån som programmerare. Uniformen var mjukisbyxor och en t-shirt. Det kunde på sin höjd bli tal om en skjorta på överkroppen om det — gud förbjude — skulle bli tal om ett videomöte. Nu var det dock en fin middag. Kostym var obligatoriskt. “Jag ordnar det”, bedyrade Christian.

Löven började gulna medan jag pluggade inför höstens stora tenta och därför tillbringade mina dagar i medicinska biblioteket. Jag behövde också komplettera ett tidigare kuggat praktiskt prov i suturering — att försluta sårskador — som släpade från förra terminen. Christian jobbade med ett stort projekt, ett datasystem för en bilhandlare, som skulle levereras veckan före avresa. Det kändes som att vi levde parallella liv — något som jag tror att vi innerst inne tyckte var jobbigt — men vi såg båda fram emot vår resa och höll ut. Flygplatsölen skulle trots allt smaka mycket bättre när vi hade tagit oss över dessa hinder.

Veckorna gick, som veckorna brukar göra. Avresan närmade sig. Jag hade redan börjat packa. Jag var alltid först med det. Aftonblåsan låg i väskan. Det kanske inte kommer som en chock, men Christian hade förstås inte tagit tag i klädsituationen än. Åh, Christian. Jag kan sakna till och med de här så irriterande sidorna med honom.

Måndagen innan avresa fick jag äntligen med honom till stan. Vi möttes efter att min förmiddag på Sahlgrenskas bibliotek var avklarad. Det blev fem, sex, sju affärer. Inget kändes rätt. Prisnivån höjdes i takt med att en ny dörrklocka plingade. Inte för att pengar var ett problem — inte för en programmerare med tanke på hur arbetsmarknaden såg ut — men för att just den här programmeraren ogärna la pengar på kläder… “Okej, vi gör ett sista försök”, suckade Christian och nickade med huvudet mot NK:s gråa fasad.

Innanför de tunga dörrarna på Östra Hamngatan doftade det starkt av parfym. Det till och med luktade dyrt. “Kostymtrubbel?” frågade en klämkäck röst bakom oss. Christian tittade på mig med en blick som sa “Åh nej”. Jag kände med honom. Vi var trötta. Blodsockret var lågt efter en eftermiddag på stan. Jag hoppades innerligt att det här var sista affären vi skulle behöva gå in i. Vi vände oss om unisont och bakom oss stod en elegant man med det största leendet jag någonsin sett. Typiskt säljare. Det visade sig att han var rejält insnöad på kostymer. Han berättade om snitt, sömmar och fall. Tankarna förde mig till en föreläsningssal… Och plötsligt var provrummet fullt av kavajer, byxor, skjortor och slipsar.

Draperiet drogs för med ett ryck. Det var först nu vi vågade titta på prislapparna. Till vår stora förvåning var det inte så mycket värre än de tidigare butikerna. Jag hjälpte till efter bästa förmåga och vi arbetade oss igenom säkert ett tiotal olika kombinationer. Christians ansiktsuttryck var skeptiskt rakt igenom. Jag kunde inte låta bli att sucka. Tyst, men han hörde det förstås ändå. Han var redo att ge upp. Jag sa något myndigt och syrligt om att jag inte tänkte spendera resten av veckan med att gå i ännu fler butiker.

Atmosfären ändrades när vi kom fram till den allra sista kostymen. Längst bak på en av krokarna hängde den. Jag blev uppriktigt förvånad över att se en kostym av den här typen i ett varuhus. Det såg ut som att den tillhörde fel decennium. Förnimmelsen förstärktes av att den luktade… Ja, vad var det? Mina tankar gick till ålderdomshemmet där jag praktiserade i åttan. Eller kanske en second hand-butik. Gammalt.

Christian satte på sig kostymen. Jag kvävde ett skratt. Han märkte ingenting. Jag tvekade på om den här kostymen verkligen var passande för sammanhanget. Den satt konstigt. Var bylsig, på något sätt. Och färgen fick den dessutom att framstå som dammig. När jag ifrågasatte såg jag ett mörker i hans ögon som jag aldrig tidigare hade sett. En märklig rysning vandrade upp för min ryggrad. Säljaren kom fram och avbröt. “Hallå gänget! Hur går det här då?”. Det var nästan som att han ryggade tillbaka när han efter att framfusigt ha ryckt undan draperiet till provrummet stack in huvudet. Christian kunde inte slita blicken från sig själv i spegeln. “Den här vill jag ha”, sa han med eftertryck.

Säljaren tittade frågande på mig. Leendet fortfarande lika stort. Nästan kusligt. Jag märkte nya detaljer hela tiden… Ärmarna var korta. Byxtyget stramade åt. Den var för stor och för liten på samma gång. Vi verkade tänka samma sak, men efter några sekunders väntan syntes ett leende som sa “Kunden har alltid rätt” och med en handgest visade han oss till kassan. “Det sägs att det edwardianska snittet gör comeback snart”, småpratade han i jakt efter en prislapp. Han hittade varken pris eller lapp. Konstigt, tänkte jag. “Märkligt”, sa han. Han fortsatte: “Ska vi säga en femhundring? Jag säger inget till chefen om inte ni gör det”. Han blinkade. Typiskt säljare.

Christian såg så stolt ut med svartvita påsen i handen, som ett barn som precis vandrat ut från en leksaksaffär med sitt livs bästa köp. I rulltrappan, på trottoaren, på spårvagnen, i trapphuset och i hallen. Och det handlade nog inte bara om att han hade kommit billigt undan. Även om jag inte var något stort fan av kostymen var jag exalterad över att till sist få se honom i något annat än sina vanliga kläder. Framsteg, tänkte jag. Trodde jag.

Jag hade alltså aldrig sett honom så nöjd. Ivrig att sätta på sig den. När vi kom hem ville han genast prova den ännu en gång. Kostymen satt på när han stekte falukorv och stuvade makaroner. Kostymen satt på under filmkvällen. Kostymen satt på när vi skulle borsta tänderna. Jag tyckte att det började kännas märkligt. Det var inget emot vad som skulle komma.

”Jag vill sova i den”, sa han genom tandkrämsskummet. Jag pausade min borstning och började skratta. Min roliga, knäppa Christian… Men han skrattade inte tillbaka. Istället tittade han allvarligt på mig, med samma blick som under kostymprovningen. Nu betydligt hårdare. Svartare. Jag förstod plötsligt att han menade allvar.

Nu när jag blickar tillbaka och skriver dessa rader förstår jag att det var här den riktiga vändningen kom. Och det gick snabbt. När vi vaknade på tisdag morgon… Eller, när jag vaknade på tisdag morgon, upptäckte jag att Christian redan var vaken. Ringarna under ögonen skvallrade om att han redan varit vaken under en lång tid. Jag inser att jag spär på stereotypen om programmerare — men sena kvällar, ibland långa nätter, och ringar under ögonen var inget ovanligt för hans yrkeskategori, intalade jag mig.

Några år in i ett förhållande behöver man inte säga så mycket. Man känner varandra. Han ville väl ta det lugnt den här morgonen. Så jag klev upp ur sängen, rostade en macka och bredde den med smör. Jag har aldrig varit så mycket för frukost och åt bara halva. Tio minuter kvar tills dess att spårvagnen skulle gå. I min rastlöshet petade jag lite på mackan, som bildade ett snigelspår av smält smör på bordsskivan, och gick sedan för att borsta tänderna. Christian låg kvar i sängen. Kostymen satt fortfarande på. Det gjorde mig illa till mods, men vad skulle jag göra. Jag gav honom en mintdoftande puss på pannan och åkte till skolan. Idag stod det där suturprovet på schemat. “Önska mig lycka till”, sa jag och slängde igen dörren lite för hårt.

Provet gick förstås åt helvete. Jag var ofokuserad — märkbart påverkad av morgonens tystnad som i efterhand framstod som så märklig — och glömde dessutom nålarna som skulle användas på övningshuden där hemma. När jag kom tillbaka till lägenheten låg Christian kvar i sängen i samma position som när jag lämnade honom. Tårar rann nerför hans kinder. Men han såg inte ut att gråta. Ansiktet var helt neutralt. Jag tvingades lägga mina egna bekymmer åt sidan. Det kändes på sätt och vis skönt att distansera sig lite grann. “Men gubben… Hur är det?”, försökte jag. Jag gick in i rummet och blev omedelbart tvungen att hålla tillbaka en kväljning. Om den där kostymen hade en oangenäm doft förut, var det inget emot vad rummet luktade — nej, stank! — nu. Kålpudding och kokta grönsaker, medicinlösningar och hudkrämer, kroppsvätskor och avföring.

Stora, fettliknande fläckar hade brett ut sig på lakanet under honom. “Ska vi tvätta av dig lite grann?”, frågade jag. Det kändes verkligen som att jag var tillbaka på ålderdomshemmet. Men han var min livskamrat och i ett förhållande tar man trots allt hand om varandra. I nöd och lust. Visst? Jag började dra av honom kavajen. Vad som började som ett tyst gnyende blev till ett utdraget skrik. Ansiktet fortfarande helt neutralt. Min puls steg. Svetten pärlade sig i pannan. Jag insåg att jag var livrädd. Jag kanske borde ha slutat då, men på något sätt blev jag ännu mer sporrad att hjälpa honom — och kanske mig — ur den här plågsamma situationen. Jag drog och drog och drog. Kostymen rubbades inte. Christian låg kvar, orörlig och passiv, med röda spår av salta tårar i ansiktet.

Jag ringde 112. Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen, för oavsett om det var fysiskt eller psykiskt behövde han uppenbarligen hjälp av någon. Jag ringde, låste upp dörren och satte mig på en stol i köket. Jag orkade inte vara med honom. Inte nu. Snart hörde jag hur porten slogs upp. Steg i trapphuset. Två unga kvinnor i gröngula kläder kom halvspringandes genom ytterdörren. Ryggsäckarna måste vara tunga, minns jag att jag tänkte. Jag pekade in mot sovrummet. “Kan du hjälpa till lite här?”, sa en röst från andra sidan väggen. Jag kunde inte hjälpa till. Jag satt kvar där i köket och hörde hur de — med samma dumdristighet som jag hade haft i mitt försök att få av honom kostymen några minuter tidigare — försökte lyfta över honom till båren. Jag skakade på huvudet i min ensamhet. De lyckades såklart inte. Kostymen satt fast också i sängen. Jag kunde inte göra något när jag hörde ett blött, knakande ljud. Det var nog där någonting gick sönder inom mig.

Det blev tyst. Sen blev det bråttom. Jag minns köket, trappan, parkeringsplatsen. Rent fysiskt satt jag med Christian i ambulansen. Mentalt var jag någon annanstans. Jag höll hans hand. Blodet droppade, från den flådda handen, ner på ambulansens plastmatta där jag hade lämnat min blick. Jag förstod, samtidigt som jag inte förstod. Jag bytte fokus från golvet, till handen, till ansiktet. “Är det där Christian?”, frågade jag utan att få svar. Christian såg ut som en parodi, som något hämtat ur en skräckis från 70-talet med lägsta möjliga budget. Men det här var ingen karikatyr och ambulanskvinnans allvarsamma min var inget skämt. Huvudet var ådrigt, köttigt… blött. Jag mådde illa. Jag stirrade ut genom ambulansens fönster istället och insåg att jag knappt visste att det fanns ett fönster. Har du någon gång tänkt på att man aldrig ser in i ambulanser som står parkerade, eller som susar förbi? Man ser ut. Tänk vad lite man vet egentligen.

Kvällen blev till natt och på akutmottagningen stod tiden still. Min familj visste inget. Christians familj visste inget. Vi var vuxna och jag stod ju som närmast anhörig. En trött läkare gav mig beskedet. Han skulle nog gå hem och sova nu, tänkte jag. Godnatt, doktorn, tänkte jag och fnissade för mig själv. Vad skulle jag göra? Jag har konstigt nog väldigt lite att säga om den här så avgörande stunden i mitt liv. När jag fick veta att mitt livs kärlek var … död. Tomheten fortsatte liksom bara. Jag fick i alla fall se Christian en sista gång. En person sa att jag inte borde. Jag ville. Tre personer frågade om jag var okej. Det var jag. Sjukhusprästen gav mig ett A4-papper om samtalsstöd. Jag ville bara hem. Och hem fick jag åka.

Om en gammal person somnar in på ett vårdboende är det inte särskilt konstigt, men när en ung och frisk människa dör oväntat görs en rättsmedicinsk obduktion. Jag läste protokollet i jakt på svar. “Ingen dödsorsak”. Och så två frågetecken bakom “Tredje gradens brännskada” och “Septisk chock”. Rättsläkarna kunde inte förklara vad som hänt. Det enda man visste säkert var att huden hade avlägsnats från kroppen. Man visste inte hur. Fynden var förenliga med vad man kan se efter en brand, där kläderna bränt, smält, fast i huden. Men som du nog redan har kunnat räkna ut fanns det ingen brand. Tänk vad lite man vet egentligen.

Jag kan inte svara på hur en till synes begagnad kostym hamnade på herravdelningen på ett lyxvaruhus, eller hur den ens tilläts att säljas till Christian. Jag har letat efter tillverkarens namn, någon ledtråd — något som kan hjälpa mig att förstå. Det har varit lönlöst. Jag har inte heller någon förklaring till vad som låg bakom själva skadan. Var det en kemisk reaktion? Gjorde han det mot sig själv? Var det någon annan som skadade honom? … Eller var det en förbannelse? Jag vill vara rationell — jag vill tro på forskning och vetenskap — men jag är inte så säker på att jag kan längre. Det är därför jag skriver dessa rader. Om du som läser det här vet något. Snälla. Hör av dig.

För jag vet faktiskt inte vad som var värst. Är det den där ovissheten? Var det att se hans lika delar stillsamma som plågade ansiktsuttryck på visningen i sjukhuskapellet? … Eller var det att få påsen med hans tillhörigheter när jag därefter lämnade akutmottagningen?

Påsen var nämligen tung. För tung. Påsen vägde betydligt mer än vad jag vet att en kostym gör. Tre kilo mer, om man ska tro källorna som finns där ute. Men jag behövde inga externa källor. För jag förstod direkt varför. Den metalliska och skämda lukten när jag öppnade påsen fick mig att må illa. Det får mig fortfarande att må illa. Det var inte längre bara en kostym.

Ikväll är det dags för middagen på universitetet. Vi skulle ha landat för flera timmar sedan nu. Christians mobiltelefon, som fortfarande ligger på laddning på sängbordet, har plingat i flera timmar nu. Hans föräldrar och syskon, kanske? Karl har dessutom ringt mig tiotals gånger. Men jag har inte svarat. Jag har inte haft tid. Jag har varit vaken i två… tre? dagar. Jag vet inte längre. Jag vet bara att jag är hemma. Regnet öser ner utanför fönstret, så som det bara kan göra i Göteborg. Och här har jag haft fullt upp med annat. Jag måste fylla mitt huvud med annat.

Suturnålarna ligger utspridda på bordet framför mig. Om man sträcker ut huden täcker den ett område på två kvadratmeter. Det finns med andra ord gott om sömsmån. Det har förstås krävt en hel del skrubbande, rengöring och putsande. Hår fungerar förvånansvärt bra som tråd. Och naglarna blir till fina, om än lite spröda, knappar. Människokroppen är fantastisk, när man tänker på saken.

Jag vet vad du tänker… Men jag behövde vara nära honom.

Jag behövde vara hud mot hud.