Ursprungligen publicerad på Musicstage, 3 september 2014.

Han sjunger om att bryta mot lagen för att känna sig fri och att åka på spö i låten Västra Frölunda, som handlar om uppväxttiden i stadsdelen med samma namn i Göteborg. Ändå är bara tio procent av hans egna texter självupplevda.

Efter en kort promenad har vi hittat till fram till hotellet. Framför mig i korridoren går en man i gul regnjacka, med resväskan i ena handen och gitarrväskan i andra. Han sätter nyckelkortet i låset och öppnar dörren. “Efter dig”, säger han vänligt. Bakom den mörka, lockiga luggen gömmer sig 35-åriga artisten Kristian Anttila.

Sedan sin debut 2003 har han levererat flera välkända indiepoplåtar som Smutser, Västra Frölunda och Vill ha dig och samarbetat med artister som Olle Ljungström och Sylvia Vrethammar. Det är en fredagseftermiddag i augusti och vi befinner oss på ett hotellrum i Lidköping, bara timmar innan kvällens konsert i Stadsträdgården. Medan Kristian förbereder sig, packar upp sina scenkläder och gör sig hemmastadd pratar vi om sådant som hans inre ofrivilliga musikfabrik, snårig lyrik och om att köpa en enkel biljett till Bulgarien.

Ikväll är det dags för konsert igen, är du fortfarande nervös inför dina gig?

– Ja, det händer, och ibland händer det inte. Ikväll kommer jag inte vara nervös. När jag sist lämnade stället var det ju noll människor där, och då kommer det inte finnas någon ikväll (skratt). Om det dyker upp massor med folk kanske jag blir lite spänd, men som det känns nu är det lugnt.

Du har ju varit aktiv som musiker i över 10 år, hur skulle du beskriva vägen hit?

– Jag vet inte, när jag tänker på det känns den jävligt vinglig, men samtidigt har den varit jävligt rak. Jag har ju bara gjort det här hela tiden och det har liksom gått. Utåt sett har det varit en ganska stadig kurva, men på ett privat plan har det varit väldigt snurrigt upp och ner. Inte minst min relation till musiken… Jag har ju lagt ner så många gånger, jag har bara inte kommunicerat det till omvärlden. Jag har faktiskt kämpat, det ska jag fan säga alltså, gjort många uppoffringar och saker jag inte vill till och med.

Sedan din debut har du släppt en hel del material, hur ser den kreativa processen ut? Hur kommer en låt till?

– Jag har inte skrivit på väldigt länge nu, men till skillnad från somliga andra kompositörer sätter jag mig aldrig ner med ambitionen om att skriva utan jag får snarare idéer. Det spelas upp grejer i mitt huvud, och sen tar jag vara på det. Jag har ju någon form av musikfabrik där uppe som verkar jobba även när jag själv inte ber den göra det (skratt). Man får ju alltid fler idéer än vad man har tid att förvalta liksom. Vad jag såg till att göra med mitt liv var att kunna vara ledig så mycket som möjligt, så när dom där idéerna kom så var jag inte bunden till något annat, utan kunde cykla till studion och skriva en låt eller hitta hur man gjorde den där gitarrfiguren.

Vilken är din största inspirationskälla?

– Om man ska gå till botten så är det ju viljan att kommunicera och viljan att bli sedd, så är det ju. Och det har jag inte så jättemycket lust med just nu så därför skriver jag inget, om man ska psykologisera det hela.

Vad har du för musikaliska förebilder?

– Jag lyssnar knappt på musik längre, men jag kan ha respekt för artister som bara gör vad de vill, skiter i utfallet liksom. På så vis kan jag tycka att Mattias Alkberg är en tuff och modig artist. Jag har en vän som heter Magnus Ekelund som tidigare gjorde ganska så traditionell indiemusik och sen bytte han frisyr och påbörjade någon sorts hiphop-grej som chockade alla såklart. Men jag har sån jävla respekt för att han sket i allt och gjorde det han hade lust med och på det viset är han en förebild. Han har fått mig att känna att om jag ska göra musik igen så kan jag faktiskt göra vad fan jag vill. Istället för vad folk förväntar sig eller hoppas få höra, jag gör det för min egen skull. Det behöver vara så för att det ska vara kul.

Du säger att du inte lyssnar så mycket på musik själv längre, men vad lyssnar du på när det väl händer?

– Nu lyssnar jag ju mest på musik för att jag kanske vill förstärka en befintlig känsla. Jag lyssnar mycket på Slayer nu för tiden, det är nog för att jag är så irriterad ganska ofta (skratt). Lana Del Rey lyssnar jag på när jag vill somna på tåg, buss och i bil. Sen lyssnar jag en del på hiphop när jag känner mig lite sprallig sådär.

Ganska blandat alltså?

– Ja, jag förstår mig inte på människor som låser sig vid en genre eller något, det är som att säga att man som människa inte har något känslospektra liksom. Jag behöver lyssna på olika genrer för att förstärka olika sorters känslor.

I början av din karriär köpte folk fortfarande skivor och musikbranschen försörjde sig i stort sett på skivförsäljningen. Hur ser det ut idag?

– Jag tror att det finns lite mindre pengar i branschen, så man tjänar lite mindre.

Hur har det påverkat ditt artisteri?

– Ingenting, faktiskt. Jag tycker inte om skivor så jag tycker att det är skönt att jag aldrig mer ska behöva trycka någon.

Det är digitalt som gäller alltså?

– Ja, det är ju himla praktiskt alltså, vilken jävla uppfinning. Fantastiskt! En hel skivsamling med sig i fickan, det är grymt.

Din låt Västra Frölunda är en skildring av din barndom, om jag förstått det rätt.

– Ja, min uppväxttid kanske man skulle kunna säga, en ögonblicksbild. Men jo, det är ju där jag växte upp.

Hur mycket bygger dina texter på egna erfarenheter?

– Jag vet inte, tio procent kanske. Resten hittar jag på.

Hur viktig är texten för dig? Vad spelar mest roll i en låt – musiken eller texten?

– Båda måste hålla, så att säga. Jag släpper ju inte ifrån mig något om det inte är bra. Men text är ju svårare och noggrannare, och det är där själva bromsen i mitt skapande sitter. Jag har liksom hundra fler låtar än vad som är släppta, men det är för att jag inte har text till det.

Du har bara själva musiken?

– Ja, musiken kan jag liksom rapa ur mig två sekunder efter att jag vaknat på morgonen, det kommer så himla lätt. Men text är svårare.

Vad är det som gör en text bra enligt dig?

– Jag vet inte, någon intellektuell motsvarighet till när man utan att tänka på det börjar stampa takten till någon låt man diggar. Jag tycker ju att Hej hej Monika är en strålande text, en jättebra låt. Likaväl som om den snårigaste experimentella lyriken kan vara spännande. Jag tänker liksom inte kring musik, jag bara känner.

Förra året släppte du en samlingsskiva som hette Popruna. Vad kommer härnäst? Vad har du för planer för framtiden?

– Jag köpte en enkel biljett till Bulgarien den 2 september, sen är det bara svart (skratt).

Du får se vad som händer helt enkelt?

– Ja, jag brukar säga att det blir inget mer. Och råkar det bli så så är det ju kul. Jag blir knäpp av att känna pressen så jag har tagit bort den.